Feelings ligger på topp och detta blir ett killer inlägg om mig.
Inget fake, Bara sanningen hur jobbig den än är att skriva.
Detta är inte nu utan när jag var yngre... Okej nu kör vi.
Det inte många människor vet om mig är att jag har haft en sjuk svår tid i mitt liv. Jag har haft ett antal personer som mobbat mig genom tiden. varför? No idea.
Känns så jävla piss kan jag säga. MOBBNING! Något jag är helt imot är denna jävla mobbning.
Varför MÅSTE folk ha den känslan att behöva trycka ner någon? Vet ni mobbare om känslan man har när en grupp på 5personer står och hackar på en? Man är helt jävla ensam.
Så jävla coolt att gå 5 mot 1!
Och vet ni vad? DEN KÄNSLAN MAN FÅR. Så jävla hemsk. Kan börja gråta bara jag tänker på hur mycket den förstört för mig. Jag är rädd att säga fel saker. Rädd för att bli mobbad igen. Finns inte mycket med mig själv jag gillar. En sak jag älskar är mina vänner, med dom kan jag vara mig själv. Jag behöver inte fejka för dom. Dom vet hur jag är... utan och innan och dom älskar mig för den jag är och ingen annan.
Jag rider för att jag älskar det och för hästarna behöver jag inte säga fel eller bli någon jag inte är.
Mobbningen jag har och haft finns kvar inom mig. Jag kan minnas hur många minnen av det som helst! Kanske därför jag håller den riktiga jag inom mig runt nya personer?
Sen när jag träffar killar... Var på G med finaste killen men BAAM! Så klart att det ska komma då. Jag vågar inte.. Är rädd för att göra fel. Önskar att alla som fått mig att må såhär får se detta och förstå vad dom gjort...
Har någon av er varit med om detta?
KOM IHÅG BARA! NI ÄR INTE ENSAMMA!
